Jobb, ja tack!

70 dagar kvar.

Sedan jag började skriva denna blogg och söka jobb aktivt för en dryg månad sedan, har jag varit på ett antal arbetsintervjuer för specifika tjänster och allmänna kontaktsamtal med olika företag. Jag tycker dessa tillfällen är mycket intressanta i och med att det är ett helt nytt skede av arbetssökandet. Nästa trappsteg tas i och med ett personligt möte och att rekryteraren får sig en helhetsbild av mig som person samtidigt som jag får en första syn på aktuellt företag.

Innan jag började detta arbete, hade jag kontakt med en bekant med god insyn i och erfarenhet av bemanningsbranschen. Hon gav mig lite råd på vägen när det gäller just rekryterare.

"Du kommer troligtvis att få möta både fullfjädrade proffs och en o annan som troligtvis borde syssla med helt andra saker."

Detta tycker jag är intressant. Att verkligen se intervjuaren/rekryteraren som den människa den är och inte som en ofelbar del av ett stort företag. Det är nog inte helt givet att tänka på det sättet alla gånger.

Hur som helst tänkte jag dela med mig av en intervju, jag var på i våras, som är intressant i koppling till rekryterare som borde syssla med något annat.

Jag hade sökt en tjänst som revisorsassistent på ett mindre revisionsföretag här i Mellansverige. Rekryteringen skulle göras av ett mindre, för mig okänt, rekryteringsföretag. När rekryteraren ringde upp och erbjöd mig möjligheten att komma på intervju blev jag givetvis glad! Denna glädje fick dock snabbt dra sig tillbaka då personen i andra ändan meddelade att "jag har bara en tid kvar, så kan du komma då?". Med andra ord sagt rakt ut att jag var den sista på listan som skulle få komma på intervju, och därför förmodligen låg sämst till.

Nåväl, jag såg det från den positiva sidan. Jag skulle ju i alla fall få ytterligare nödvändig erfarenhet av intervjusituationen.

När det var dags tog jag mig till företagets kontor där jag skulle få träffa nämnda externa rekryterare och företagets personalansvariga. Vi hälsade och jag fick en kopp kaffe. Rekryteraren lade sedan ut texten om sig själv och sitt företag, vilket var helt irrelevant för sammanhanget då jag överhuvudtaget inte hade något intresse av att höra vilka diplom hon hade. Därefter frågade rekryteraren om jag varit på många intervjuer tidigare. "Nej, egentligen inte. Några stycken." Eftersom det inte varit aktuellt tidigare då jag studerat och de intervjuer jag varit på i huvudsak gällt tidigare sommarjobb, frånsett några intressanta jobb jag kunnat tänka mig avbryta studierna för.

"Nämen vad kul för dig att du fick komma på intervju nu då, till denna tjänst." Nu väntade jag bara på att rekryteraren skulle klappa mig på huvudet och fråga om jag ville ha en teddybjörn att gosa med under vårt samtal. Det hela kändes verkligen oseriöst och väldigt förminskande.

Jaja, tänkte jag. Om inte rekryteraren kan vara professionell så ska i alla fall jag vara det. Jag log och tackade så mycket för den stora äran att få närvara vid intervjun.

Så körde själva frågestunden igång. Det började med de "vanliga" frågorna. Det var ett helt okej samtal och jag fick tid att svara. Men helt plötsligt tog samtalet en ny vändning.

"Hur ser ditt förhållande med narkotika ut? Hur mycket alkohol dricker du? Hur är din mentala hälsa? Har du några sjukdomar?..."

Jag blev helt ställd. Vad är detta?! Jag förkunnade snabbt att min avsky för droger. Att jag mår bra och att mitt alkoholintag är helt normalt, samt att jag lider av glutenintolerans. Det snurrade ordentligt i mitt huvud nu. Hade hon verkligen frågat dessa frågor? Var det professionellt? Jag hade under de intervjuer jag tidigare gått på och de jag varit på sedan detta tillfälle inte kommit i närheten av dessa frågor.

Som tur var inte jag den enda som tyckte att situationen var pinsam och oprofessionell. Företagets personalansvariga, som hittills hållit en ganska tillbakadragen roll, gick nu in och bröt.

"Du ser väl på honom att han är hälsosam."

Jag var ganska konfunderad när jag åkte från intervjun. Nu i efterhand ser jag det som en väldigt bra erfarenhet och en ganska komisk historia, som verkligen givit mig insikten att även rekryterare är människor och även de kan göra fel och vara, helt enkelt, dåliga på vad de gör och borde syssla med något annat. En insikt som jag tror är viktig att ha med sig i sitt jobbsökande.